17
– Kom ner så äter vi, ropade mamma från köket.
Flora släckte lampan i sovrummet och skulle just gå ner när
hon råkade titta ut genom fönstret.
Det var konstigt nog en aning ljusare där ute nu fast det
var sent på kvällen. Kanske dimman hade lättat och månen
tittat fram?
I samma stund såg hon något vitt som fladdrade till utan-
för fönstret!
Och inte nog med det, något prasslade där ute. Det lät som
en viskning!
– Det är hon!
Det vita försvann så fort att Flora inte hann uppfatta vad
det var, men för några hemska ögonblick inbillade hon sig att
det var ett blekt ansikte som hade tittat in på henne och viskat.
Men rummet låg ju på övervåningen, ingen kunde väl titta
in här?
Flora stod kvar i dörröppningen, stel som en pinne.
Skulle hon våga gå fram till fönstret och titta?
Hon svalde några gånger.
Nej, så här mesig kunde hon inte vara. Hur skulle det gå
att bo i ett gammalt hus i en hel månad om hon blev vett-
skrämd varje gång hon såg eller hörde något oväntat?
Hon gick fram till fönstret och tittade ut.
Om hon ansträngde sig kunde hon urskilja några trädgren-
ar en bit bort. Men hon kunde inte se något vitt någonstans.
Jag såg nog fel, tänkte Flora, det kanske bara var min egen
spegelbild? Och det där som lät som en viskning var nog en
kvist som svepte mot husväggen i blåsten …
– Kommer du någon gång? ropade mamma.
Det luktade ugnskorv och Flora gick ner.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 17I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 17 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55