Redan som mycket liten förstod jag att det här är inget liv.
Jag tyckte synd om dem. Jag brukade drömma mardrömmar
om deras tomma, stirriga blickar. Deras ryckiga rörelser och
yviga pälsar. Hur de sprang av och an.
Jag iakttog dem noga i de kalla små gallerburarna.
Hur de hoppade och sprang runt, oupphörligt.
Som om en utomstående kraft tvingade dem till det.
Redan som mycket liten förstod jag att det är så här galenskap
ser ut.
Min pappa sa att de leker. De springer runt i cirklar för att
deär så glada.
Han slevade upp en brun illaluktande sörja ovanpå varje bur.
De lapade ivrigt i sig.
Min syster hade berättat att maten var gjord av deras
söndermalda släktingars kroppar. Att de i princip åt upp
sigsjälva.
Jag minns särskilt en av dem.
Den hade ett blått och ett brunt öga. Pälsen var vit och blank.
Min farbror tog den med sig in i en liten röd stuga. Jag fick