Hemma hade vi alltid många katter. Färgerna, storlekarna och
namnen på dem varierade i takt med att vissa dog och nya kom
till. De blev sällan gamla och vi hade lärt oss att inte fästa oss
för mycket vid dem.
En av katterna hette Bert. Redan som kattunge var han
ovanligt snäll och tillgiven. Han älskade att bli klappad och
smekt och förmedlade en slags trygghet som vi alla saknade.
Jag hade försökt få pappa att lova att ingenting skulle hända
den katten, men innerst inne visste jag att det var lönlöst.
Vi försökte undvika att ge Bert uppmärksamhet när min
bror var i närheten. Han iakttog oss noga med smala ögon.
Hur vi såg på katterna, hur vi talade och rörde oss bland dem.
Värst var det för min yngre syster som ännu inte kunde dölja
sina känslor. Det dröjde vanligtvis inte länge innan min bror
snappat upp vilken som var hennes favorit. Sedan övertalade
han pappa. Det var så det gick till: Min bror hittade något fel
på någon av katterna, oftast den vi tyckte mest om. Påstod att
den var sjuk eller hade attackerat honom. Några dagar senare
gav pappa honom geväret. Det var enklast så.
Bert hade god aptit och växte snart ikapp de andra katter-
na. Vi hade lyckats dölja vår ömhet för honom rätt bra och
kände oss tacksamma för att vi fått behålla honom så länge.