44
JAG BLEV INTE förvånad när jag fick brevet om att jag kommit
in på konstskolan. Mommo sa redan när jag var liten att jag
hade ärvt hennes och mammas konstnärliga talang och såg
alltid till att sätta upp min senaste teckning på kylskåpet med
magnetsouveniren från Amerika. Även om jag som äldre för-
stod att det var en ytterst subjektiv bedömning av mina streck-
gubbar visste jag med mig att jag kunde vara bra på leverera
sånt folk skulle tycka om.
Det blev en sommar jag snabbt glömde. Mentalt hade jag
redan börjat skolan, och jag lånade pengar av pappa för att
köpa en ny dator. Jag satt i kassan om dagarna och på nät-
terna läste jag Wikipediasidor om konstriktningar och epo-
ker, memorerade namn och verk på konstnärer, försökte hitta
favoriter.
Jag googlade alla mina nya klasskamrater och märkte snabbt
att jag var bland de äldsta. Jag såg vad de hade gillat på Face-
book, jag hittade gamla bloggar och lokaltidningsartiklar om
stafettmedaljer. Jag fastnade på Kristoffer da Silvas Facebook-
sida. Hans profilbild var svartvit och han stod rakt upp och
ner, med blicken lite ovanför kameran. Han verkade gilla hip-
hop, han hade markerat flera artister som favoriter. Senast da-
gen innan hade han delat en låt. Jag lyssnade på den och lade
till den och ett par andra låtar av samma artist på min spel-
lista. Utöver det kunde jag inte hitta nåt på hans sida som sa