4
igång en maskin med tvätt, men hon
sitter kvar i soffan och bläddrar i en gammal dagstidning. Hon
stannar vid ett uppslag med en stor bild av glada barn i en lek-
park. Det finns minnen som bränner. Som när man i hastighe-
ten nuddar vid strykjärnets kant och ryggar tillbaka. Inger har
många sådana minnen. De är fastnitade på näthinnan för en
livstid, kanske längre. Hon har utvecklat en metod för att mota
dem tillbaka in i de mörka kamrarna där hon för länge sedan
lämnat dem. Hon räknar tyst upp ingredienserna till tigerkaka.
Tre ägg, två och en halv deciliter socker, fyra deciliter vetemjöl.
Hon föreställer sig den söta smaken när hon drar med pekfing-
ret längs skålkanten och stoppar det i munnen. Hon känner
doften av kakan när den kommer ur ugnen.
Hon minns pojken som sitter ensam på en stor asfalterad
plan. Tre matskedar kakao och en tesked vaniljsocker, tänker
hon. Det hjälper inte den här gången. Johan sitter hopkurad
vid ett gungbräde med armarna omkring sig själv i en tafatt
omfamning. Han är mycket blek. Det är slutet av oktober och
hans jacka är alltför tunn. Han är nyss fyllda fyra och förstås
oförmögen att hitta hem.
Inger ser sig själv stå och röra i en kvällsgröt, tillfreds över att
Christer tagit deras pojke till gungorna och klätterställningen
på skolgården. Sådant är bra för anknytningen. Hon känner att
de är en familj. Hon rör om för att mannagrynen inte ska fastna