i botten. Hon skruvar ner radion och tittar på väggklockan. De
borde vara hemma snart.
En timme och tjugo minuter efter att de borde ha varit hem-
ma har hon gång på gång gått genom nedre våningens alla rum,
med ett hjärta som skenar. Hon har tänt golvlampan, rättat till
tidningshögen på soffbordet ett oändligt antal gånger, rusat
till fönstret varje gång hon anat billjud. När hon äntligen ser
Christer komma gående från bilen mot köksingången försöker
hon intensivt titta förbi honom, sträcker huvudet till vänster
och sedan snabbt till höger. Mörkret irriterar henne. Ingen poj-
ke som springer i fatt. Hon släpper sleven och tar några långa
kliv mot dörren. Hon öppnar den ampert och frågar var Johan
är. Han säger att Johan är kvar, tillägger att han själv varit via
butiken en sväng.
”Vadå kvar? Med vem?”
”Han måste ju lära sig att komma när man säger åt honom.”
Han säger att det här borde lära honom att inte trilskas och
vägra följa med.
Fortfarande, så här långt efteråt, kan Inger ibland höra sitt
eget ursinnesvrål. Han tittar förvånat upp på henne där han
snörar av sig skorna, ser på gränsen till road ut. ”Lugna ner
dig. Jag hämtar honom strax, jag ska bara…” Hon har sinnes-
närvaro nog att dra kastrullen från plattan och slänga på sig
en jacka. Hon sliter åt sig bilnyckeln han lagt på hallbordet
innan hon stormar ut i kvällen. Varven är för höga för tre-
ans växel när hon kör förbi macken, vidare förbi de välskötta
trädgårdarna och smakfullt målade träfasaderna. På parke-
ringen utanför affären står några i en klunga och pratar. De
tittar förundrat på bilen som kör så fort att underredet skrapar
i farthindret. Hon svänger till höger mot kyrkan, ser snart
skolan på avstånd. Framme på parkeringen drar hon häftigt
i handbromsen och stannar. Det är onaturligt tyst när hon