springer mot gungorna. Hon försöker skärpa blicken, men får
inte syn på honom. Pulsslagen hamrar och spränger. Har han
gått i väg? Hon tänker på bron över ån där han alltid vill stan-
na och kasta stenar. Där håligheterna i skranket är alldeles
för stora för en fyraåring och där vattnet är svart och gåtfullt.
Sedan fastnar blicken på honom borta vid gungbrädet. I en
resumé av hennes liv pockar den här bilden på att få vara med,
bland foton av vinbärsplockning med gravidmage, paket som
överräcks till en försiktig pojke av en dåligt utklädd tomte,
vårfester i trånga salar, semesterresor med en gammal Ford
som hon står lutad mot med utsvängda byxben. Mitt i flödet
tränger sig bilden in. Den är helt ovetande om att den inte är
rumsren, inte välkommen med ifamiljealbumet.
När han ser henne förvrids hans vackra drag, munnen öppnas
och ut kommer ett klagande läte som blir starkare och starkare.
Med lättnaden kommer gråten. Hon slänger sig på knä och
håller honom hårt. Drar upp honom i sin famn. Han darrar.
Hon drar av sig jackan och virar den runt honom. Asfalten är
kall under hennes rumpa. Hon vaggar och vaggar och stryker
honom över ryggen och säger att allt är bra nu. Mamma e jä nu,
säger hon i hans hår. Och visst är det bra, att det inte är krig, att
de har ett hem att gå till, att de har varandra. Men ändå. Det
finns många slags krig.
Hon bär honom till bilen. Han sitter mycket tyst i bak-
sätet när de kör förbi radhusen där det lyser välkomnande i
fönstren, förbi den mörka och övergivna parkeringen vid
ungdomslokalen. Hon tittar på honom i backspegeln, han ser
ut att kunna somna när som helst. De väntade så många år på
honom, slitsamma år som för henne blev så fyllda av längtan
efter ett barn att det mesta försvann i en slags förberedelse för
något bättre.