Väl hemma duschar hon honom varm, kittlar honom med
badankan tills han skrattar sitt vanliga skratt, lagar varm chok-
lad och ostsmörgåsar, spelar hans lp-skivor med favoritsång-
erna. Min tand är lös, den är jättelös. Hon stoppar om honom
noga, läser aftonbön och sjunger. Han brukar somna utan säll-
skap, men i kväll låter han henne inte gå.
”Jag kan inte sova”, säger han.
”Jag lägger mig här bredvid dig”, säger hon genast och ma-
kar sig till rätta på det lilla som är kvar av utrymmet i hans
säng. Hon begraver näsan i hans lite fjuniga hår, det doftar
äppelschampo. Det gamla påslakanet med de stora orange-
färgade blommorna är nött och bildar en mjuk kokong kring
hans lilla kropp.
”Pappa gick”, säger han plötsligt när hon trott att han redan
slumrat in.
Hon tvekar. ”Jo, pappa gick.”
Det blir tyst igen. Hon känner att det han konstaterat egent-
ligen är en fråga.
”Han visste inte hur han skulle få hem dig, så han hämtade
mig. Så kom jag i stället. Pappa är inte så van vid lekparker och
hur man ska göra och så…”
”Det var kallt”, säger han sedan.
”Jag vet lilla gubben. Stackars dig som frös”, hon stryker ho-
nom över ryggen. ”Det ska aldrig bli så mera. Du ska inte vara
ensam, aldrig.”
Hon ligger bredvid honom tills han somnat. Det är mörkt
och tyst och tryggt i deras hörn av världen. Hon hör hur hans
andetag blir jämna och djupa. Hon jämkar sig försiktigt upp,
stannar till lite när sängen knakar. I köket skrapar hon bort
stelnad gröt ur kastrullen. Hon känner sig yr och håller i sig i
diskbänken en stund, tittar ner på trasmattan, tänker att den är
lika nött som hon själv. Sedan sitter hon i soffan i det nersläckta