vardagsrummet, stram och rakryggad som i ett väntrum. Hon
börjar frysa, och ännu senare börjar hon gråta.
Christer ser hon inte på hela kvällen. Han håller till ute i
garaget och snickrar på en ny dörr till förrådet. Hon vet att
det inte är skammen som håller honom där, han är helt enkelt
försjunken i sitt hantverk.
När klockan närmar sig elva reser hon sig motvilligt och stelt.
Hon stiger i ett par tofflor och går ut till garaget. Ska du inte
komma in nu, det är sent? Så skulle hon ömsint säga om de var
som andra. Det lyser i garagefönstren, hon ser hans böjda huvud
vid hyvelbänken. Hennes steg blir dröjande, som när hon reser
sig och går till ett rum men väl där har glömt vad hon tänkt ut-
rätta. Hon går fram till dörren som alltid varit lite trög och rycker
upp den. Han tittar upp, väckt ur sin koncentration. Hon stänger
dörren och lutar sig mot den, med händerna knutna bakom ryg-
gen. Bakom hennes rygg hänger några blåställ på en knagge.
Hon känner det hala och slitstarka tyget mot handryggen. Han
ser på henne ett tag utan att säga något. Hon tiger också.
”Hur är det med honom?”
”Han sover. Han var väldigt kall. Och rädd.”
Han kliar sig irriterat i nacken, som om någon insekt plöts-
ligt bitit honom.
”Han förstod förstås inte varför du lämnade honom.” Hon
ser länge på honom. ”Det finns det nog ingen som skulle kunna
förstå, Christer.”
Han stryker med handen över dörren han hyvlat och sand-
papprat i flera timmar.
”Men för fan…” Han säger det inte häftigt. ”Jag vill ju bara
vara konsekvent, lära honom från början vad som gäller. Är det
så fel tänkt?”
För ett ögonblick inser hon att han faktiskt inte förstår. Hon
förvånas över hur tålmodig hon låter.