”Det är klart att han ska lära sig skillnaden på rätt och fel,
lyda och allt det där. Men du kan inte lämna en fyraåring en-
sam Christer. Det går inte. Vad som helst hade kunnat hända.”
”Jamen jag har inte haft barn förr, hur ska jag veta vad de
klarar av i den där åldern? Du får ju lära mig du då, som verkar
veta allt.”
Det är så märkligt, tänker hon, att han också nu lyckas låta
förolämpad. De står tysta. En hund skäller på avstånd.
”Det blev fel”, säger han lågt medan han studerar den slipade
dörren noga.
Hon hittar inget mer att säga. Han fortsätter sandpappra.
Hon går in.
*
Hon sitter och ser på honom i smyg vid frukostbordet. Hans
hår är mera grått än mörkt numera. Han brer sin smörgås med
koncentrerade rörelser. Inget smör hamnar utanför kanten på
den runda rågbrödsskivan. Han hyvlar två ostskivor som han
placerar ovanpå. Det som sticker ut utanför kanten river han av
och lägger på mitten. Den runda skinkskivan passar perfekt och
han ser nöjd ut. Han tar ett par gurkskivor och lägger dem på
skinkan, ändrar sig och flyttar dem lite mer till höger. Som en
andäktig ritual. Inger betraktar allt medan tuggan med mysli
och yoghurt hon har i munnen växer. Han försjunker i tidning-
en. De har all tid i världen numera, inga jobb som väntar längre.
”Hä va naa. En dåre har korsfäst en skarv i Munsala”, säger
han och tar en tugga. ”Vad är det för vits med att vara så de-
monstrativ?” fortsätter han. Han tuggar. ”Fast det finns en hel
del här i trakten som skulle ha lust att korsfästa måsar också.”
Hon säger ingenting, koncentrerar sig på sin yoghurt. Men
han tittar inte upp, så där som folk brukar när de börjar sakna