någon typ av respons. Det är så deras konversationer sett ut väl-
digt länge nu. Hon har blivit torftig inombords. Så van att inte
känna efter så hon blivit grund som en plaskpool för barn. Hon
gör och säger det absolut nödvändigaste för att få vardagen att
lunka framåt.
Hon skrapar upp det sista av yoghurten, betraktar hans kon-
centrerade min när han försjunkit i någon tidningstext. Hon
har beundrat honom gränslöst ibland. Han är onekligen reslig
och har en slags redighet över sig, som kunde vara oemotstånd-
lig. Och han ville ha just henne. Alla vill ha dig för att du inte
vill ha någon, brukade Tora säga till henne när de var unga och
gick på dans i paviljongen. Kanske det var så, att det slutna och
rakryggade i henne lockade dem som tyckte om motsträvighet.
Ibland brukade han köpa dagsfärska bullar till dem när
Johan var liten. En vanlig tisdag kunde han komma in och se
så oförställt glad ut och ropa innan han fått av sig jackan: Vem
vill ha bullar? Och när Johan brukade vinna sextiometersloppet
på knattetävlingarna höll han honom faderligt om axlarna och
tittade länge på honom. Minnet av den blicken har hon sparat
och plockat fram många gånger. Men det hon förr har brukat
plocka fram, som kattguld ur en ask, har sakta mist sin förmåga
att överglänsa det som inte är lika vackert. Från ointresse till
avsmak, som kläder hon sparat en tid på någon hylla högt upp,
men som hon sedan inte fort nog kunnat lämna till återvinning.
Från brukskläder till lump.