142
Menföre
en gång erkänt den unga tor-
parkvinnans övertag, var det genast slut med hennes isole-
rade ställning i byn. Nordkvist, som var så kvick att håna och
skratta ut sina medmänskor, hade i grunden en öppen natur,
och när en person en gång vunnit hans respekt, sökte han inte
dölja det förhållandet. För honom fanns det ingenting högre
och större än en verkligt duglig arbetare. På kalasen i socknen
berättade han därför öppet om, hur den fattiga kvinnan vågat
trotsa honom och vunnit övertaget. Hans anförande slutade
vanligen på detta sätt:
»De såg rasande bra ut, när hon kom me kon me sej; jag visste
inte vem jag sku titta mest på – kon eller kvinnan. Å hon skratta
åt mej också, ska ni tro. Ja, nog är hon en morsk kvinna.»
När Nordkvist åter gav Katrina arbete, följde de övriga bön-
derna exemplet. Senare delen av vintern blev därför en bråd
tid för henne.
Ännu en gång längre fram mot våren gick hon över till
Ekön och stannade där ett par veckors tid. Hon hade tagit det
minsta barnet med, för hon var rädd att lämna den lilla ifrån
sig och dessutom hade hon märkt, att den goda födan i det
rika hemmet gjort barnet gott.
Katrina_inlaga.indd 142Katrina_inlaga.indd 142 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52