143
En lördagsmorgon i slutet av mars begav hon sig hemåt. Hon
hade färdats mellan Ekön och Torsö så många gånger, att vä-
gen numera var henne välbekant. Denna gång var hon ensam
med barnet, som hon sköt framför sig på en kälke. Ekvall hade
uppmanat henne att vara försiktig och akta sig för råkar och
strömdrag, ty isen var inte längre så pålitlig. Katrina lovade att
ta sig till vara, men hon oroade sig inte mycket, för hon hade
ännu inte prövat på menförets besvärligheter.
Isen var sjukligt blågrå av vattnets och solens gemensamma
inverkan. På flera ställen låg vattnet så högt, att det nådde upp
till kängskaften, och det var halt och svårt att taga sig fram.
Mellan Lökö och Torsölandet, där Katrina hört att vattnet
var strömt, såg hon till sin förfäran små öppningar lysa fram
här och där. I detsamma märkte hon, hur isen bågnade under
hennes fötter. Förskräckt vände hon kälken och skyndade åt
sidan – då, med ens gav isen vika under henne och med hän-
derna krampaktigt knutna om kälkstolparna sjönk hon ned
ända till midjan i det kalla vattnet. Kälken vändes upp med
framändan i vädret och den lilla flickan tumlade skrikande
bakåt. Katrina släppte kälken och grep barnet. Hållande
flickan högt under ena armen för att skydda henne mot det
isiga vattnet, började hon med den lediga handen arbeta sig
uppåt. Men för varje gång hon var på väg att lyfta sig upp,
brast isen under hennes kroppstyngd. Och åter och åter sjönk
hon djupare ned i det allt större hålet. Förtvivlan grep henne
och hon fäktade som ett vilt djur medan kallsvetten pärlade
på pannan. Barnet gav upp det ena gälla skriket efter det an-
dra. Det var förgäves, vattnet hade ätit sig igenom isen och
Katrina_inlaga.indd 143Katrina_inlaga.indd 143 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52