144
den gav intet stöd. Utmattad höll hon sig stilla mot iskanten
och nu började hennes tankar arbeta. Gud! Vad skulle hon
göra? Hennes ben kändes domnade och styva. Och stranden
var ändå så nära på båda sidor om sundet! Barnet? Skulle hon
försöka skjuta den lilla ut på isen? Men om isen brast även
under denna lilla tyngd och hon blev tvungen att se barnet
drunkna mitt för sina ögon? Eller om hon själv gick förlorad
där och flickan frös ihjäl ensam på isen? Nej, hon vågade inte
släppa den lilla. Flickan hade skrikit sig hes och klamrade sig
skräckslagen fast vid modern, sakta snyftande.
Katrina kom ihåg sina gossar och Johan. De behövde henne.
De kunde inte reda sig utan henne, hon måste försöka igen.
Hon började på nytt bråka sig fram, men hennes händer voro
stela och armarna kraftlösa. Nu först föll det henne in att ropa
på hjälp. »Hjälp, hjälp, hjälp!» ropade hon.
Hon lyssnade en minut och så ljödo åter hennes rop ut över
det ödsliga isfältet och ekade tillbaka mot Lököklipporna:
»Hjälp, hjälp, hjälp!»
Då – långt i fjärran, som från en annan värld hördes svagt
men tydligt: »Ohoj!»
Katrina lyssnade andlös, så ropade hon igen med förtviv-
lans mod: »Hjälp, hjälp!»
»Vi kommer, vi kommer! Håll ut!» hördes den djupa mans-
rösten i fjärran. En mörk punkt framträdde mot horisonten
ute på Torsöfjärden och hastigt växte den och tog skepnaden
av män, som rörde sig framåt.
»Ohoj! Var är ni?» hördes rösten nu mycket tydligare.
Katrina_inlaga.indd 144Katrina_inlaga.indd 144 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52