145
»Här, här, hitåt!» ropade Katrina. Med obeskrivlig spänning
följde hennes blickar de kommande männen. De tycktes nu
vara så nära, men så lång tid det tog. Skulle hon orka hålla ut?
Armen runt flickan värkte som om den var avbruten och hon
hade ingen känsla i benen, där var bara som en jättetyngd, som
drog henne nedåt. Hur var det med barnet? Det var tyst och
stilla som en död och den späda kroppen, som trots Katrinas
ansträngningar blivit våt, var kall och stel. Katrina försökte
ropa igen, men rösten svek henne och blev till hesa viskningar.
Männen kommo framspringande. Det skymde för Katrinas
ögon och hon kunde inte säga hur många de voro; ibland såg
det ut som sex gestalter, ibland inte mera än två eller tre som
sprungo runt och prövade isen. Nu lade de sig ned och någon
kastade en lina åt henne. Hon grep den med domnad hand men
hade inga krafter att hjälpa sig själv upp. Som i en dimma såg
hon männen skjuta fram en planka eller ett träd – hon visste
inte vad – sedan togs barnet ur hennes styva armar och därpå
kände hon hur någon grep tag om hennes egna skuldror och
drog henne uppåt. Därefter visste hon ingenting, tills hon fann
sig sittande på en kälke medan en mugg med något starkt hölls
mot hennes mun och hon blev tvungen att dricka och svälja.
»Sandra!» viskade Katrina.
»Barnet? De är utom fara, va inte oroli», svarade någon på en
utsocknes dialekt.
»Sandra!» stammade Katrina igen med skallrande tänder.
»Ta hit! Ge’na barnet, lät’na si flickan», sade en av männen,
och den lilla barnkroppen lades i hennes famn. Flickan var
omlindad med tröjor och fällar och hon såg ut som om hon
Katrina_inlaga.indd 145Katrina_inlaga.indd 145 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52