146
sov. I halvdvala satt Katrina på kälken, som med rask fart
sköts framåt av hennes räddare. En av dem gick framför och
prövade isen med en ispik. Ibland måste de göra stora omvä-
gar runt svaga fläckar och öppningar, på andra ställen voro
råkarna så breda, att de måste lägga en bro av de medhavda
plankorna för att komma över den gapande rämnan.
Männen styrde upp till det lilla fiskartorpet nere i Båtvi-
ken. Med varsamma händer buro de Katrina och flickan in i
stugan. Torparkvinnorna hjälpte henne av med kläderna och
gnedo hennes frusna lemmar med snö. Därefter fick hon torra
underkläder och bäddades ned under varma fällar. Barnet ge-
nomgick samma procedur. Katrina fick till sin lättnad höra,
att den lilla inte var så illa däran och snart skulle falla i sömn.
Männen, som räddat Katrina, hade även de varit frusna och
utmattade, men hett kaffe satte liv i deras domnade kroppar.
De sutto i en ring kring den flammande brasan på eldhärden,
medan deras strumpor torkade på muren.
När Katrina vaknade ur den dvala hon fallit i, satt Johan
vid bädden. Han satt med framskjutet huvud och stirrade på
hustrun med skrämsel i blicken. »Katrina», stammade han.
Först mindes inte Katrina vad som inträffat eller var hon be-
fann sig, men hastigt kommo händelserna tillbaka till henne
och med en rysning reste hon sig på armbågen. »Var är San-
dra?» frågade hon upprörd.
»Där», sade Johan och nickade med huvudet mot andra
rummet.
»Hur är de me henne?»
»Bra, säjer dom.»
Katrina_inlaga.indd 146Katrina_inlaga.indd 146 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52