147
»Sover hon?»
Katrina väntade på svar, men Johan var oförmögen att tala,
han stirrade på hustrun med ett så hjälplöst uttryck, att hon
ett ögonblick glömde barnet för mannens skull. »Va är de, Jo-
han?» frågade hon.
Plötsligt föll hans huvud framåt och strida tårar strömmade
från hans ögon. Katrina tog tag i hans nedhängande hår och
lyfte upp det motsträviga huvudet. »Varför gråter du, Johan?»
frågade hon en smula otåligt.
»Om – om du ha-hade drunknat», snyftade Johan och lyfte sina
tårade ögon, fulla av den djupaste hängivenhet, mot hustrun.
Katrina kände sig rörd och smålog mot honom. »Jag är utom
fara», försäkrade hon. Men strax därpå vände hon sig mot väg-
gen med en känsla av trötthet. Även nu! Alltid den starkare,
alltid den som skall uppmuntra. När skall jag få vara den som
tar emot tröst och stöd, tänkte hon.
Inom ett par minuter var hon sig själv igen och svängde
runt mot Johan, som tåligt satt och väntade att hustrun skulle
komma tillbaka till hans egen lilla värld. »Var är mina kläder,
Johan; jag vill stiga opp nu. Vi måste gå hem», sade hon.
När hon kom ut från den lilla kammaren och trädde in i
stugan, såg hon de främmande männen traska omkring i sina
mjuka sälsockor, färdiga att bege sig av. Men innan hon tack-
ade dem, måste hon förvissa sig om att hennes barn var utom
all fara. Den lilla låg så stilla och blek i vaggan, som familjen
upplåtit, att Katrinas hjärta snördes samman av bävan. Men
snart öppnade barnet sina blå ögon och smålog mot modern,
och då kände denna sig tröstad.
Katrina_inlaga.indd 147Katrina_inlaga.indd 147 05/05/2020 9.5205/05/2020 9.52