40
han valde noga och sen tog han en av pinnarna och började äta.
Tre tuggor, det var det vanliga. Då det var avklarat kunde han
återgå till vad han hade gjort innan, talat med någon, skrivit på
datorn, läst en artikel i Kuriren.
Kåre bar så gott som alltid väst av jägartyp. Ljusgrön och
sliten, han hade väl haft den länge. I västens högra ficka låg
påsen med salta pinnar, i den vänstra en mössa som han tog
på då han gick ut. Utom på sommarhalvåret. Då byttes mössan
mot en keps. Det var nästan så att håret under såg lite dött ut,
som om det inte fått tillräckligt luft och ljus, som gräset där en
säck matjord blivit liggande.
Nu valde han en av pinnarna långt ut till vänster, tuggade
i sig den och då han var klar tittade han upp och sa att Vide
skulle komma in först på eftermiddagen. Det var visst nåt med
Palme, sa han, en ny bok och en nygammal mördare. Palmeut-
redningen tog det här med återvinning på största allvar. Men
för att inte bara förlita sig på vad som kommit fram på annat
håll hade Vide nu åkt till Stockholm för att provgå sträckan
Grand – Skandiahuset – mordplatsen. Tågbiljetten gick på
kronor,en summa han tagit ur egen ficka och som senare skulle
dras från de femtio miljoner regeringen lovat för tips som leder
till fällande dom. Egentligen hade eBladets redaktion kommit
överens om att tipssumman ograverad skulle skickas till Euro-
peiska Nätverket för Solidaritet med den Bolivarianska Revo-
lutionen, men enligt Vide var det ändå helt i sin ordning att
dra av för rena omkostnader. Åtminstone så länge man kunde
uppvisa kvitton.
Kåre åt en pinne till. Han bjöd aldrig. Ingen hade heller
kommit på tanken att fråga. Vissa saker bara är.