41
”Det var Lisbet som förstörde allt”, sa han då han tuggat
klart, ”först visste hon inte ett skit om hur mördaren såg ut,
hade inte ens sett fanskapet framifrån, men sen när hon suttit
hemma några veckor och tänkt till och tröskat igenom allt med
sönerna, då hade hon plötsligt en helt klar bild av hur han såg
ut,beskrev till och med överläppen. Som om hon tagit nåt jävla
foto, med blixt. Nej, om hon inte varit så förbannat uppnäst så
skulle hon ha kunnat erkänna att hon fick panik och inte visste
vare sig ut eller in. Eller hur? Det är ju inte så jävla konstigt.Men
nejnej, hon var bara tvungen att berätta för världen hur profes-
sionell hon var, hur hon behöll sin iakttagelseförmåga under
pressade situationer, jag är skolad för sånt, sa hon. Skolad! Man
blir fan inte skolad till att se sin gubbe bli skjuten i ryggen på
nära håll.Vem som helst skulle ha fått panik.Det fick hon också.
Det sa hon ju, den där tjejen som halkade runt på trottoaren
med Palmes blod på knäna medan Lisbet sprang omkring och
knuffades och skrek. Inte ens polisen lyckades få nåt vettigt ur
henne. Men jag dömer inte, det gör jag inte, jag skulle fan varit
likadan, om inte värre. Det är inte det. Det är bara det att den
där jävla adelsdonnan inte för en sekund kunde släppa på pre-
stigen när allt väl hade lagt sig. Nä, då skulle hon ha kontroll,
då skulle allt vara på hennes sätt, hon hade sett och hon hade
gjort och hon hade tänkt och de där jävla palmeåklagarna och
allt vad det var, de sa bara visst, javisst, om frun vill ha det på
det viset så blir det på det viset.”
Kåre satt och bockade ner mot bordet som om han illustre-
rat hur Almblad och andra hade betett sig inför änkan.Om man
inte hört honom tala skulle det ha sett ut som om han tillbett
sina salta pinnar. Armarna hängde längs sidorna, stack ut ur en