45
– att min fru gång efter annan sagt att hon skulle på möte men
i stället åkt till ett flyktingboende för att ha sex – den hade jag
svårt att svälja.
Känslan var så stark att den fortfarande, sju år senare, höll
mig vaken om nätterna.
”Jag har tänkt på en sak”, sa Kåre.
Han tystnade och tittade ner på högen av salta pinnar. Bul-
len var uppäten och allt skulle nu återgå till det normala. Han
valde en i mitten.
”Jo”, sa han, ”jag hade ett möte med min handläggare förra
veckan, och hon ville att jag skulle träna på att skriva mitt cv,
jag sa förstås som det var, att mitt cv det skrev jag redan i Fas
, och det var åtta år sen. Men hon tyckte att jag skulle göra
det ändå, hon hade väl inget annat att komma med, den för-
ra matchningen gick inte så bra. Så för att få tiden att gå och
göra min handläggare glad, så glad hon nu under rådande om-
ständigheter kan bli, tänkte jag ordna en kurs.”
Han tystnade och valde ut en ny pinne. En till höger den
här gången.
”En kurs om hur man skriver cv?” sa Sonja.
”Nej för fan, jag sa ju det, jag skrev mitt för åtta år sen,
och det har inte hänt nånting sen dess, så det jag har får duga.
Nej, jag tänkte mig nåt mer praktiskt. Hoffman har varit uppe
på Studiefrämjandet och förhandlat, och det är grönt, det som
krävs för en studiecirkel är tre personer som vill göra nåt till-
sammans. Minst tre. Sen är det väl så att fler deltagare ger mer
pengar. Men rika ska vi väl inte räkna med att bli.”
Göra nåt tillsammans. Ville vi det? Just den frågan höll jag
inne med. Jag visste inte ens om erbjudandet, eller hotet, om