47
gick i armkrok med den mannen, och hade gjort så under hela
hans liv.Numera försökte han som Verksamhetsledare på Farkh
skapa en meningsfull tillvaro åt alla som på ett eller annat sätt,
av en eller annan orsak, drivits bort från arbetsmarknaden.
Kanske berodde det på att han själv en gång hade drivits bort,
eller drivit bort sig själv. Den senaste anställning han haft ut-
anför föreningslivet fick han avsluta på grund av en konflikt
med arbetsledningen. Numera bråkade han med allt och alla,
en spridd palett: studieförbunden, socialdemokratiska partiet,
fackförbunden, arbetsförmedlingen, pressen, LO centralt och
LO lokalt. Men tydligen hade de släppt in honom på Studie-
främjandet. På ABF var han portad sedan flera år tillbaka.Hoff-
man hade egenheten att ringa ofta och sent, och samtalen som
kunde börja i all vänskaplighet urartade snabbt till krav och
hotelser. Så för att ABF inte för all framtid skulle bryta samar-
betet med Farkh krävde de att Hoffman inte hade något som
helst att göra med vare sig planering eller genomförande. Det
var troligen därför han hade gått till Studiefrämjandet den här
gången trots att det låg längre från hans, som han själv såg det,
fasta förankring i arbetarrörelsen.
”Så vad säger ni?” sa Kåre.
En bogserare passerade utanför fönstret, troligen på väg till
däckfirman i huset intill. Den gick oväntat bra,däckfirman,året
om. Annars skulle man ju ha kunnat tro att det bara var vår
och höst som jobben fanns, men icke. Det blev tyst igen. Rent
spontant kände jag inte nån lust att bygga mig en kista. Om det
berodde på själva kistan, eller om det var ett utslag av ovilja att
delta i kurser av vilket slag det vara må, det visste jag inte. Trots
min misstro mot sammanslutningar hade jag ju ändå, och det