48
var inte alltför länge sen, sökt mig till Farkh och löst medlem-
skap i Socialdemokraterna.Det var vid en tid då jag saknat idéer,
pengar och kontakter.Att den konservativa högern var på fram-
marsch spelade väl in, men den huvudsakliga anledningen var
att jag befann mig i ett ekonomiskt och känslomässigt limbo.
När jag upptäckt att Pia bedrog mig var det som om en
ökenstorm farit genom mitt huvud och utplånat allt av liv och
kreativitet därinne. Kvar blev ett ödelandskap, och ur det lilla
som fanns försökte jag skrapa ihop stoff nog till en bok. Det
lyckades inte, något min erfarna redaktör genast upptäckte och
försökte förmedla. Om mitt manus – som hon ganska snart
kom att refusera – sa hon att det hade mer yta än djup, och när
hon upptäckt vad hon sagt och försökte mildra, la hon till: ”Vi
har ju gett ut sämre, men då har det handlat om debutanter.”
Så man kan väl säga att mitt plötsliga intresse för förenings-
livet hade sin grund i den plågsamma insikten att framtiden
inte var vad jag trott att den skulle vara; inte på ett personligt
och heller inte på ett samhälleligt plan.
Tiden efter skilsmässan var förvånansvärt tom inte bara på
kreativitet,utan också på mänsklig samvaro.När jag hade bosatt
mig i den slitna trea jag fått så billigt kom jag att sitta där i må-
nader utan annat än sporadiska möten med grannar i trappan
och ett och annat hej till personalen på Willys.Tillvaron blev så
pass enslig att mina stämband torkade ihop och det krävdes en
rent fysisk ansträngning de gånger jag skulle säga något högt.
Jag tvingades pressa fram orden, och när de väl kom ut kände
jag inte igen min egen röst.
”Det låter väl roligt”, sa Sonja, ”med en egen kista.”
Hon tänkte en stund, sen sa hon: ”I trä?”