49
”Tänkte det”, sa Kåre, ”men det är klart, det skulle gå att
göra en i metall också, fast jag är inget vidare på att svetsa. Kan
du svetsa?”
”Skulle den inte leda ström”, sa Sonja, ”om blixten slår ner?”
Kåre svarade inte på det. Han satt och tittade åt mitt håll.
Han hade en salt pinne halvvägs in i munnen. Jag visste att det
var dags att dra sig ur.
”Svetsa?” sa jag, ”nej.”
”Nänä”, sa Kåre, ”men det spelar ingen roll, det får bli i trä,
det är bäst, traditionellt.”
När jag hade brutit min isolering och gått med i Socialde-
mokraterna hade jag samtidigt bestämt mig för att i framtiden
säga ja. Om någon frågade – om dörrknackning, studiebesök,
möte om det ena eller det andra – då skulle jag säga ja. Det var
ju,tänkte jag,ingen idé att gå med i det politiska arbetet och sen
bara tacka nej till alla erbjudanden, önskningar och krav som
ställdes.Inte om man menade allvar med att Europa befann sig i
ett politiskt krisläge.Det beslutet kom att leda till att jag utsatte
mig för en del sådant som jag tidigare gärna undvikit. Något
av det värsta var att en lördag förmiddag iklädd vit väst med
den socialdemokratiska loggan i lysande rött stå och dansa på
Fröslunda torg. Men det gick det också. Om det hjälpte Europa
eller ledde till några nya väljare vet jag inte.
”Var skulle den hållas då, den där kursen”, sa jag.
”Nere i källaren”, sa Kåre, ”maskinerna finns kvar efter att
AMA flyttade. Hoffman har pratat med kommunen, så det är
grönt. Jag har kollat, och det mesta funkar fortfarande. Finns
verktyg också. Fast en del måste vi kanske köpa.”