71
SJUTTONDE NATTEN
Jag är tillbaka på ruta ett. Så här i efterhand känns det löjligt,
rentav pinsamt, att jag trodde att Gun skulle kunna hjälpa mig.
Hennes ord om att det inte finns något mönster ekar ännu i
mig, orden studsar runt i mig från hudvägg till hudvägg. Det
finns inget mönster.
Jag har förlitat mig på mönstren, jag har förlitat mig på att
allt har en plats och allt har en mening. Om jag bara följer
mönstren så ska jag hitta till min mening nån gång. Så har jag
tänkt, men om det inte finns något mönster så är allt förgäves
och är allt förgäves vet jag inte vad jag håller på med.
Ni måste hjälpa mig. Helena, du måste hjälpa mig.
Helena kom inte speciellt bra överens med Barbro. Barbro
hade blivit chef över avdelningen efter sammanslagningen.
Hon ville gärna visa att hon hade starka idéer och visioner och
var värd sin position. Hon ville gärna att vi skulle göra vårt
jobb på precis det sätt hon ville, utan att egentligen ha några
belägg för sina teorier, annat än att hon ville ha det så. Vi or-
kade sällan ifrågasätta henne innan Helena kom, utan nickade
och höll med Barbro när det var möte. Anpassade oss så pass
mycket att Barbro kunde vara nöjd, men aldrig så mycket så att
vi inte behöll en känsla av att bestämma själva.