74
Precis det här hade Sussi pratat om bara för nån vecka sen,
men nu satt hon och tittade ner i bordet, precis som flera an-
dra. Inte många av oss hade fast anställning.
– Ja, det kanske är något att fundera på, men jag tror ändå
att vi har en förhållandevis nöjd personal. Om vi kan gå vidare
här nu med stadens cykelinitiativ …
– I förhållande till vad?
Helena gav sig inte.
– Ursäkta, vad menar du?
Barbro såg märkbart irriterad ut. Helena såg lika lugn ut
som vanligt.
– Vi är nöjda, i förhållande till vad?
– Nu har vi faktiskt inte tid för sånt här dividerande längre
och har du Helena ett problem med ditt vikariat här så kan vi
ta upp det på tumanhand sen. Vi har fortfarande flera punkter
att gå igenom här på vår lista.
Barbro betonade nästan omärkbart ordet »vikariat« och
Sussi tittade ännu djupare ner i bordsskivan.
– Jag har inga problem med mitt vikariat. Jag försöker bara
engagera mig i personalens välbefinnande. Precis som du tidi-
gare sa så hänger mycket på vårt eget engagemang. Men vi kan
ta det en annan gång.
Helena log stort. Barbro log ansträngt tillbaka och fort-
satte prata om cyklarna. Gradvis försjönk rummet tillbaka i
lojheten. Sussi vågade titta upp igen. Helena satt bakåtlutad på
stolen med blicken fäst vid Barbro. Hon log mjukt hela tiden
men hennes knogar var fortfarande vita. Min telefon vibrerade
i fickan. Jag tog upp den och såg att Ilya hade skrivit: »Rätt
svar Barbro är: Slavarna.« Jag förstod inte och tittade frågande
på Ilya som flinade mot mig. Han låtsades titta på Barbro och