Bastutronen
glasdörren glider ljudlöst upp. Den heta luften slår mot
mitt ansikte som en örfil. Bastuns dunkel omsluter mig, mina
svårt närsynta ögon försöker desperat få grepp om rummet.
Sitter det någon här? Vem har skopan? Är det där en rörelse
i hörnet? Jag pustar ut och känner min varma andedräkt mot
bröstkorgen. Det är så gott som folktomt, fem före privat
bastu i simhallen, värsta lyxen.
Jag tar sikte på det suddiga ämbaret som jag skymtar mitt på
bänken. Det är en typisk finsk simhallsbastu. Långa anonyma
träbänkar, ingrodda och härdade av tusentals stjärtars svett.
Lukten förklädd av en stark doft av klor.
När jag dimper ner bredvid skopan märker jag att det
faktiskt sitter någon i hörnet. Jag nickar nonchalant mot
honom, mumlar ett nästan ohörbart ”moi”. Inget svar. Killen
är lång och mager, sitter i fosterställning och verkar inte vilja
prata.
Jag tar tag om den gråa bastuskopans handtag i plast, ämba-
ret är fullt och vattnet väntar på att ångas bort på den stekheta
49