Kompisen tittar ursäktande på mig och skyndar sig tillbaka
för att stänga dörren. Jag kastar mer vatten med en smäll,
måste markera hårt att han är ansvarig för att ha släppt ut
värmen som jag så ömt och faderligt vårdat. Jag lägger på min
buttraste min för att visa att det är min bastu, och här råder
strikt disciplin.
Plötsligt kickar tvivlet in. Vem är jag egentligen att regera på
Bastutronen? En närsynt och spinkig tjugoåring med slarvigt
rakad pung. Egentligen har jag aldrig gillat att basta, mina
bröder regerade alltid på familjens Bastutron. Jag var nöjd
med min lott på den förnedrande barnbänken.
Det var då det.
Den nedre bänken, alltså trappsteget upp till den riktiga bän-
ken, är reserverad för de svaga. Barn under tio, rikssvenskar
och hjärtopererade pensionärer. Andra klassens medborgare
i spelet om Bastutronen förpassas till bänken som dränkts i
de värdigas svett. Vänd huvudet åt fel håll och se ting som
för evigt etsas fast på din hornhinna. Barnbänken är inte ett
alternativ för en riktig man.
Men nu är jag regent över simhallens bastu, på primetime
dessutom. Jag ser hur gubbarna från vattengympan vandrar
runt utanför, de står i kö och rycker loss sittunderlagen. Dör-
ren öppnas och de dundrar in med ölmagarna först.
Hjorden stannar upp för ett ögonblick. Tar in situationen
och bedömer vem som sitter på tronen. Flockledaren för
vattengympagruppen spänner ögonen i mig. Han är en fet-
lagd man med yvig valrossmustasch och blänkande flint. En
51
bastutronen