Flera rycker förvånat till när jag ropar, men de finner sig
snabbt och nickar instämmande. Aningen grovyxad finska,
men utbrottet fick önskad effekt. Absolut, säger en. Det enda
som fattas, instämmer en annan. Vi når ett tyst samförstånd
om att himmelriket är att i ett nittio grader varmt rum fullt
av nakna män piska sig med en björkkvist.
Är det värmen eller makten som har stigit mig åt huvudet
och får allt att vingla? Oavsett kan jag inte hålla den här takten
i all evighet. Min fasad är hård som granit, men om jag fortsät-
ter att kasta på i samma takt kommer den att rämna som det
fuskbygge den är.
Fejkar jag för länge kommer Valrossen att frusta till och
schasa bort mig. Det var alldeles för nära nyss, jag får inte
riskera en liknande situation. Hånskrattande skulle han vältra
sig i mitt nederlag. Alla karlarna i bastun skulle skratta åt
mig unisont på hans kommando. Svettig och vanärad, som
en slagen stackare skulle jag bli tvungen att lämna min tron.
Eller ännu värre, sätta mig på barnbänken.
Jag måste abdikera på mina egna villkor. Vad som än händer
ska han inte få göra en skopkupp. Jag bestämmer mig för att
kasta på ordentligt tre gånger till innan jag med värdighet ger
upp min makt. Tre stora skopor för att mina undersåtar ska
minnas mig som en rättvis men hård kejsare.
Första skopan slungas iväg. Jag flämtar till när värmen slår
över ryggen, det flimrar för ögonen. Den andra skopan skvät-
ter på kaminen, det känns inte ens som att jag styr min kropp
längre, det är bara en arm som fastnat i en rörelse.
56
klein