Skopa. Ämbar. Kast. Träff. Pina.
En skoningslös ekvation som upprepas i oändlighet.
Jag sträcker mig mot ämbaret. Min sista skopa som härskare
på Bastutronen. Det har varit en stor upplevelse. En ära och
en börda. Makten korrumperar, jag tänker på alla dem jag
bastat ut, en annan dag i simhallen skulle det ha kunnat vara
jag.
När jag höjer handen för det sista kastet skakar bänken till.
Valrossen har rest sig upp. Som en klumpig Lucia som fastnat
med fötterna i klänningen skrider han ner. Han öppnar dörren
och schasar otåligt ut de andra. När han ska stänga dörren
efter sig vänder han sig om, som i slow motion. Ansiktet är
rött och den tidigare så respektingivande mustaschen slokar
patetiskt. Han tittar mig i ögonen, dröjer kvar en sekund och
nickar bestämt så att dubbelhakorna dallrar.
Det är det största erkännande jag någonsin kunnat be om.
Jag raglar ut från bastun. Världen snurrar och jag känner
mig svimfärdig. Vätskebristen brinner som eld i strupen och
pulsen slår som en hammare i huvudet. Jag vacklar fram till
närmaste dusch, vrider på kallvattnet och låter det skölja
över min illröda kropp. Bakom mig hör jag hur bastudörren
öppnas. Ut kommer de få som satt kvar då jag övergav tronen.
Ingen av dem plockade upp manteln – skopan och ämbaret –
som jag lämnat kvar.
Tjugo minuter senare har jag knappt återhämtat mig. Klä-
derna hänger slarvigt och håret ligger slickat mot min röda
57
bastutronen