SORGEKÄNSLAN I MITT BRÖST
– Mariehamn, Åland –
jag har av Sorgekänslan är en sommarkväll när
jag är sju år. Jag har sökt efter småpengar i en av lådorna i köket och
skramlat ihop till en citronlakritsglass.
Solen ligger lågt på himlen, ljuset lojt och obekymrat över trot
-
toaren och jag traskar ner till glasskiosken.
Jag växer upp i Mariehamn, Ålands enda stad. Omgiven av havet,
det välbekanta ljudet av kryssningsfärjorna och turisternas rullväskor
längs asfalten.
Juni, juli, halva augusti myllrar gatorna av barnfamiljer och kärleks-
par, högljudda ungdomar och pensionärer som rör sig som en massa
av liv över kullerstenarna.
Nu är det slutet av augusti och turisterna har packat ihop. Tillvaron
är invirad i ett skirt lager vemod. Kvar finns vi som bor här. Vi som
finns här hela tiden.
Glassen slickar jag långsamt i mig på en trätrappa utanför en
stängd frisörsalong. Jag ser världen pågå på gågatan framför mig.
En bil stannar en bit bort och en familj väller ut, kanske för att äta
middag på någon restaurang. Upprörda röster. Gnäll från barn med
lågt blodsocker.
Tre finska ungdomar går med likadana reklamkepsar och tittar i
skyltfönstren. En man med prasseljacka rastar en liten svart hund.
Två äldre kvinnor har stannat upp med sina cyklar för en pratstund.