Jag ser det pågå. Men jag kan inte känna att jag är en del av det.
Det måste innebära att jag inte är en människa, för jag ser ju hur
alla andra människor fungerar och så där fungerar inte jag.
Jag är en som observerar.
Det är ett tungt vemod, en smärta i bröstet. En känsla av att vara
utifrån sänd, inte passa in, inte ha något här att göra egentligen.
Jag är sju år gammal och går hemåt efter att jag ätit min glass.
Sorgekänslan i bröstet. Tunga steg. Det gör ont.
Sorgekänslan bubblar upp när jag väntar på en kompis jag har en
avtalad tid med, men som aldrig dyker upp. Klart hon inte vill vara
med mig.
Sorgekänslan kommer när jag sitter i bilen utanför mataffären
och väntar medan mamma handlar. Det är ingen mening med något.
När jag sitter och läser i loftgången utanför vår lägenhet medan
regnet smattrar ilsket mot plåttaket. Det är hopplöst.
Sorgekänslan nästlar sig in, tar sig friheter, bygger ett alldeles
eget bo i mitt bröst.
Ibland tror jag den är borta. Det finns stunder då jag glömmer
allt, då jag ror ut i spegelblank sjö, kastar mig i havet tidiga som
-
marmorgnar, koncentrerar mig på gulliga killar på skolgården. Går
balansgång på stenar vid stranden, lägger mig på verandan och
slumrar i solen.
En sommar dyker Sorgekänslan upp med full kraft och tar över.
Det är värmebölja ute, men det enda jag vill är att ligga i mitt rum
med fördragna gardiner och lyssna till mina egna hjärtslag. Utanför
rullar dagarna förbi.
Jag tänker att döden är någonting som händer alla. Det spelar
ingen roll hur jag spelar mina kort, döden kommer ändå att ta mig
förr eller senare. I morgon eller om sjuttio år.