Jag var varken tidig eller sen i utvecklingen. Kanske var jag en av
de tidigare, men jag var absolut inte först. Mitt problem var att jag
inte kom överens med min kropp. Jag kunde omöjligt acceptera den
vidriga omvandlingen.
Över en natt hade mina höfter börjat bukta ut och jag klarade
knappt av att titta på dem. Det såg ju för fan inte klokt ut. Varför
hade jag blivit formad som ett mumintroll? Skulle jag verkligen, på
fullaste allvar, SE UT så resten av mitt liv?
När jag gick genom duschrummet låtsades jag att min kropp inte
fanns. Jag duschade snabbt och såg till att vara omklädd så fort jag
kunde. Konsekvensen blev förstås att jag aldrig hann torka mig
ordentligt. Kläderna var alltid fuktiga efteråt, men det var det värt.
Tröjan som klibbade mot ryggen var priset för att befinna sig i det
förbannade gränslandet mellan flicka och kvinna.
*
Jag kallar min mamma Katrina-mamman. Har alltid gjort det. Kanske
handlar det om att jag vill hålla henne lite på avstånd.
Katrina-mamman är coolast i stan. Hon är ung när hon får mig.
år. Katrina-mamman har permanentat hår och doftar alltid parfym.
Jag sitter ofta på pallen i badrummet och tittar när hon gör sig i
ordning. Hon formar munnen som ett o när hon målar mascara.
Sen gnuggar hon och smackar läpparna tre gånger efter att hon
målat läppstift. Hon är vacker.
Hon har mycket att göra.
Sedan många år tillbaka är det hon som försörjer oss, mig och
mina små bröder.
Hyran ska betalas och hon måste ofta jobba sena kvällar.
Mamma är andlig. Jag hatar det. Eller, jag förstår det inte. Hon
stänger dörren till köket och håller på med tarotkort med sina