väninnor. Hon lägger kristaller på mitt sängbord. Droppar lavendel
på min kudde. När jag är sjuk, vilket jag ofta är som barn, vill hon
helst inte ge mig febernedsättande utan ger mig örtbrygder som
smakar vedervärdigt.
– Kroppen vet hur den läker sig själv, säger hon.
Hon är löjlig.
När jag blir vuxen, lovar jag mig själv, ska jag aldrig hålla på så där.
Mamma och jag är väldigt olika. Hon är energisk och rastlös. Jag
tar tid på mig. Funderar, känner efter. Jag vet att det irriterar henne.
Vi irriterar varandra.
Hon kan slänga ur sig att jag ser ut som en padda eller en valross
när jag ligger i saccosäcken och tittar på tv.
Men vi tycker om varandra också, och jag längtar efter hennes
närvaro. Jag vill att hon ska sitta vid min sängkant alla kvällar. Hålla
min hand tills jag somnar. Hon har inte tid. Jag vet det, jag förstår
det. Hon är tyngd, tyngd av vuxenlivets ansvar.
*
Månaden innan jag ska fylla tretton dricker jag alkohol för första
gången. Det är ett sätt att mota bort Sorgekänslan en liten stund.
Min kompis och jag tältar. Vi har snott whisky och cider från
våra föräldrar. Den välorganiserade stöldaktionen har pågått i flera
veckor. Med tanke på hur utdragen den var kan man ju fråga sig
varför vi inte satsade på att få med oss något mer lättdrucket än
whisky, men ibland är det väldigt svårt att minnas hur tonårshjärnan
tänkte. Om det nu var så att den tänkte så värst mycket över huvud
taget.
Det smakar förstås hemskt men det värmer i bröstet. Jag blir glad.
Jag blir pratsam. Jag känner mig avslappnad och inte så där spänd.
Jag är modig, vågar prata med några killar i tältet bredvid vårt. Vi