spelar kort och jag är en superversion av mig själv. Roligare. Kaxigare.
Vi slår följe med killarna in till stan, det är dumt. Jag hånglar med
en. Kanske två. Det är första gången jag kysser någon.
Jag är full. Så full att någon slår larm till polisen och ber dem
plocka upp den minderåriga flickan som inte kan ta vara på sig.
Det som följer är fragmentariska minnen.
Polisernas allvarliga uppsyn.
Polisbilen.
En stor skåpbil med tonade fönster.
Polisstationen.
Ett kontor med massor av pärmar och papper.
Katrina-mamman kommer in. Hennes blick.
Hemma somnar jag ovanpå täcket med kläderna på.
Morgonen efter vaknar jag av att Katrina-mamman står och stirrar
på mig.
– Zandra, vad fan tror du att du håller på med?
Jag försöker resa mig upp men min kropp är kraftlös. Jag vill
att hon ska förstå att det inte är någon fara, men känslan jag har
inombords är att det visst är fara. Jag känner mig skakig, ömtålig,
svag och ynklig. Det verkar dessutom som att någon har krupit in
i min mun och dött där. Hela jag pulserar, dunkar. Som att allt det
onda försöker ta sig ut.
Sorgekänslan är tillbaka, och nu är den ännu starkare.
Jag fortsätter experimentera med alkohol. Tänker att jag kanske
kan hitta ett sätt att lura flodvågen av sorg som väller över mig.
Jag är gränslös gentemot både mig själv och andra. Jag låter killar
ta på min kropp. Kanske vill jag det, kanske bryr jag mig inte. Jag
har ingen förmåga att säga nej. En period tänker jag att det funkar
som Elin säger i Fucking Åmål: man kan hångla med så länge
man inte ligger med någon.