Jag dricker ofta och när jag gör det känns det som att allt det onda
är borta. Men jag har bara fått en liten paus.
En kväll hånglar jag med fem killar. Det är inte meningen egent
-
ligen. Jag vet inte riktigt varför det blir så, det är spännande bara.
Där och då vet jag inget om bekräftelsebehov.
Jag tröstar en kille som gråter för att han sett mig med någon
annan. Jag har fullt upp. Håller hans huvud nära min axel, såja,
såja. Stryker honom över håret när han gråter så kroppen skälver.
Känner mig betydelsefull, trots att det är jag som skapat dramat.
Så nalkas gryningen, och Sorgekänslan knackar på.
*
Jag fokuserar på mitt utseende. Kanske är det den rätta vägen att
gå. Mina bröst växer så snabbt att jag får djupa, illröda bristningar.
Vidrig svart hårväxt börjar pressa sig fram på flera ställen på min
kropp: under armarna, på benen och över mitt kön.
Jag skyler mig i stora bylsiga kläder för att så gott det går dölja
att jag håller på att förvandlas till ett odjur.
Jag jämför mig med alla andra tjejer i skolan. Ingen är lika mot
-
bjudande som jag.
Lyckligtvis finns en lösning: att gå ner i vikt.
Jag slutar äta. Jag får komplimanger. Folk säger att jag ser ”fin” ut
i mina nya jeans som är en storlek mindre än vad jag vanligtvis har.
Det är svårt med ätstörningar, människor tror att om någon är
smal och ser bra ut på ytan, så känns det även bra på insidan. För
mig gör det saken värre. Jag får höra en sak och känner en annan.
Men tänker att om jag blir lite smalare, ser lite bättre ut, så kommer
nog allt snart att kännas bra inuti också.
Det är ätstörningens onda cirkel: kroppen får inte tillräckligt
med näring och då går det inte att använda hjärnan ordentligt. Allt