spårar ur. Det är som att köra bil med tre hjul i stället för fyra. Den
svältande hjärnan blir ett tyranniskt monster.
När jag låter bli att äta i skolan får jag uppmärksamhet. Jag petar
i min kålsallad och mina klasskompisar ber mig att åtminstone ta
en potatis. Jag tar ingen.
På vägen från skolan svänger jag förbi mataffären med mina
vänner, köper en munk och delar den i två delar med hjälp av en
plastkniv:
– Vill någon dela den här med mig? frågar jag när vi sitter utanför
butiken. När ingen säger ja kastar jag den andra halvan i närmaste
papperskorg.
Mina kompisar tittar på mig. De är också smala. Deras hjärnor
är också monster.
Jag sminkar mig. Lager på lager på lager. Målar om mig till någon
annan. Plockar ögonbrynen till smala streck. Har kalla, blå fingrar.
Fryser.
Jag ser mig i spegeln och jag är ful. Tror jag. Ärligt talat vet jag
inte om jag är ful eller inte, jag får inte grepp om vad det är som
tittar tillbaka på mig och i hopp om att till slut förstå vad jag är för
varelse så stirrar jag på min spegelbild i timtal. Framifrån, från sidan,
kikar över axeln för att få ett hum om baksidan.
– Sluta spegla dig, säger Katrina-mamman. Men jag kan inte.
Ibland kan jag inte motstå impulsen att äta. Speciellt om mammas
blick är vädjande och hon stått och lagat mat. Hon hatar att laga mat.
Jag vet att hon tycker att jag är otacksam. Det får mig att må
dåligt. Jag avskyr henne för det. Jag avskyr henne för att hon är
min mamma och för att jag inte bara kan be henne dra åt helvete.
Jag avskyr henne för att jag tycker synd om henne samtidigt som
jag tycker om henne.
Ibland tror jag att hon hatar mig. Hon avskyr mig för att jag
är som jag är. För att jag finns. För att jag inte bara kan vara själv-