gående och coolast i stan, som hon var. Hon har inte tid med den
här skiten.
– Du kan väl i alla fall smaka, lirkar hon.
Vi bråkar mycket och oftast kan jag komma undan maten genom
att ställa till med ett gräl, varpå jag stormar ut ur köket och struntar
i att äta. Ibland funkar inte det och då har jag några andra knep:
säga att jag redan ätit, att jag känner mig sjuk, att maten ser äcklig
ut, att hon glömt bort att jag hatar pasta (det gör jag så klart inte,
ingen vettig människa hatar pasta).
Ändå blir jag tvungen att äta ibland. Och det svåra för mig är att
bara äta lite när det finns mer framför mig. Jag äter ingenting eller
också så äter jag allt.
Därför är jag också nära att geniförklara mig själv den dagen jag
inser att jag kan kräkas upp maten. Varför har ingen berättat något?
Varför har jag inte läst någonting om det? Det här är ju lösningen
på alla mina problem.
Jag kan proppa i mig så mycket jag bara orkar och sedan snabbt
gå in på toan och göra mig av med allt igen.
Jag äter mammas pasta och kräks upp allt.
Sorgekänslan ylar. Kvider. Skriker. Men hungern är mer högljudd
och till slut tar den alltid över.
Jag är stolt när jag går till skolan utan att ha ätit frukost. Mina
byxor i storlek XS är för stora, benen påminner om golfklubbor som
sticker ut nedanför jackan. Jeans som sedan länge blivit fladdriga
syr jag in vid låren så att de ska sitta tajt igen.
*
Jag får börja gå till olika psykologer. Den första är väl i och för sig
en kurator, en glad farbror som jag träffar varje fredag eftermiddag.