Hans hårfäste ser ut som om någon stansat dit hårstråna, det är
svårt att hålla blicken borta.
Han bjuder på chokladkakor, underbara små tjocka kakor med
bitar av riktig choklad i. Jag rör dem aldrig.
Det enda jag vill tala om är att jag inte har någon pojkvän. Ibland
försöker kuratorn föra in samtalet på vad som hänt när jag var yngre.
– Hur var det nu med situationen hemma?
Eller:
– Är det något speciellt du minns från när du var liten?
Jag skjuter alltid undan frågorna. Jag varken orkar eller vill prata
om det, och dessutom är faktiskt pojkvänsfrågan det viktigaste just
nu. Farbrorn med det stansade hårfästet vet ju inte att jag bestämt
mig för att aldrig prata om min barndom med någon.