26
De hade känt varandra alltid.
De var för varandra som far och dotter.
Som syskon.
Som släkten minus ”släkten”.
Ibland kallade hon honom far.
Han kallade henne alltid vid hennes namn.
Var alltid artig, vänlig, värdig.
Han rörde aldrig vid henne.
Hon hade rört vid honom, så som hon rörde vid alla.
De kände varandra väl men var oröjda territorier.
Hon såg honom för vad han var.
Han sa: ”Det är ovanligt, att vara sådär vanlig, och sam-
tidigt så ovanlig.”
När de gick någonstans tillsammans gick de sida vid sida.
Någon enstaka gång hade han gått bakom henne.
Hon hade då känt att han gjorde så med flit.
Hon hade känt sig betraktad.
Han hade dröjt sig kvar.
Hon hade väntat in honom.
De hade fortsatt att gå sida vid sida.
En gång gav han henne ett råd gällande hennes sätt att
klä sig.