fjantbollar. Skulle jag inte redan ha bestämt mig för att vara så
utled kunde jag förstås vråla ”sluta stirra bönder, har ni aldrig
sett rastahår tidigare” mot det där tuffa pojkgänget i hörnet.
Men varför skulle jag bry mig, om dem eller om klassförestån-
daren som jagar fram ett pinsamt leende när hon hoppas att vi
alla haft en ”så fiiin och viiilosam sommar” och dessutom ”vill
önska två nyinflyttade flickor så väldigt välkomna”.
”Du måste vara Linda?”
Hon nickar mot mig, innan hon fortsätter mot den övriga
klassen.
”Linda har flyttat hit från Helsingfors. Men så skulle det
också komma en annan flicka, ända frånVästberlin. Men jag
ser inte ...”
Och just då hasar hon in. En flicka som måste vara lika lång
som jag och instinktivt duckar när hon stiger över tröskeln,
med lång purpurröd rock och korpsvart hår, extremt långt till
vänster och kalrakad hjässa till höger, och det snedaste leende
jag någonsin har sett när hon på tio sekunder sveper blicken
över hela klassen.
”Du måste vara Mia då?” försöker klassföreståndaren, och
Mia nickar så minimalt att ingen annan än jag kan märka det.
”Och du, jag vet inte hur ni gjorde där iVästberlin men här
brukar vi lämna rocken utanför klassrummet.”
”Det är för att den inte ska bli stulen, mina föräldrar sa att jag
måste ta vara på rocken så du måste ta den diskussionen med
dem”, säger hon medan hon som i slowmotion söker sig fram
till en ledig plats två pulpeter till höger om mig,och möter min
blick som har varit låst vid henne från sekunden hon steg in.
Det är vänskap vid första ögonkastet. Hon från Västberlin.
Jag från Helsingfors. Redan under första lunchpausen drar vi
oss långt bort från alla andra, promenerar ner till åstranden,