Aurabron,Domkyrkobron,ännu ett varv runt ån fast vi redan
är försenade till nästa timme.Tills vi stannar vid en restaurang-
terrass och ser ner på raden av fritidsbåtar parkerade i vattnet.
”Jag bor ditåt”, säger hon, pekar rakt mot Domkyrkan och
låter sedan pekfingret glida lätt till vänster. ”Var bor du?”
”Jag vet inte ens vad det heter. Jag kom för ett par veckor
sen. Och jag tänkte vägra lära mej ett enda gatunamn. Jag ska
ändå härifrån så fort som möjligt.”
”Du är rolig.”
Säger Mia, och när vi släpar oss tillbaka till skolgården, en
kvart försenade till biologilektionen, tänker jag att det måste
få vara okej att bryta riktigt lite mot ett av mina hatlöften.
Jag har bestämt mig för att inte prata med någon alls, bara
bojkotta Åbo, platser och människor och ljud och dofter, jag
ska vägra höra och känna. Och just så gör jag. Utom när Mia
och jag försvinner från skolgården till promenader längs ån
och allt vårt snack, hennes historier från husockupationer och
barer i Västberlin, mina drömmar om konstskola och teater
i Helsingfors, hennes dikter som ska läsas högt till musik,
våra klasskamrater som vi älskar att hata, pojkarna som är
idioter och flickorna som beundrar idioter, och hur det aldrig
förändras eftersom ingen tillåter sig att vara annorlunda.
I vår värld är annorlunda fint och det som inte är vår värld
är idioti, och för att vara säkra på vad som är idioti skriver vi
ner allt som är fel, ”normer som härskar över skolans mikro-
kosmos” säger jag allvarligt och hoppas att jag kommer ihåg
rätt hur pappa brukar säga. Så skriver vi ner kläder som anses
vara rätt och frisyrer som kopierats från popaffischer och tv:ns
sketchprogram där pojkarna hittar oneliners att upprepa,ööliä
läikkyy och kliffaa hei och apuva, och när listan är tillräckligt
lång bestämmer vi oss för att varje vecka bryta mot minst en