av normerna. Ja ja, det låter hur löjligt som helst, men hallå!
Borde jag istället beundra pojkar som kör sina skateboards
längs trappuppgångens räcken, eller jubla tillsammans med
klassens flickor åt Erik som om han var någon popstjärna när
han efter höstfesten klättrar längs brandstegen upp på skolans
tak och pissar ner på gården? Nej! Klart jag måste sucka ”men
hallå idiot sku dedär vara tufft?”när han kommer ner från taket.
Det är förstås att häda, att kalla Erik för idiot, så det är väl
självklart att hans idiotvänner måste briljera med vitsar om
bröst och att vi egentligen skulle behöva några ordentliga knull,
eller att klassens permanentade blondiner vägrar använda våra
riktiga namn och istället kallar oss för Lesbo A och Lesbo B.
Jag struntar i det. Jag skrattar hellre tillsammans med Mia när
hon ”whatever, och förresten sku vi hellre gå nakna än ha era
skjortor med den där fåniga krokodilen glänsande i brösthöjd”.
Rasko är också annorlunda, killen med det jättelånga håret
som varje rast försvinner ner till åstranden innan någon ska
hinna märka att han är borta.
Det lyckas förstås inte alltid, och de gånger som Rasko efter
timmen fastnar utanför ämnesrummet är som att följa med
en tv-serie som man börjar titta på sådär vid avsnitt .Alla
huvudpersoner har sina bestämda roller och upprepar auto-
matiskt det som alla har gjort redan gånger tidigare, tills
Rasko försvinner eller klockan ringer till en ny timme,och så
börjar avsnitt nästa rast. Erik kan inte låta bli att skämta
om Raskos hår. Han verkar inte ens mena någonting med det
längre, men han bara måste göra som alltid tidigare. Och när
han inte längre bryr sig om hur Rasko reagerar, fyller andra
pojkar på med rop och hysteriska skratt.
Jag orkar inte med typer som gör allt för att verka idiotiska.
Jag fattar inte att Rasko går med på att låta idioter plåga ho-