nom, och just då kan jag inte ens föreställa mig honom som
en vän hur mycket han än passar in i min längtan efter det
annorlunda.
Två
Det är inte bara hatlistor jag skriver. Jag börjar också skriva
ner saker som jag inte får glömma när jag blir äldre, som om
jag inte riktigt litade på mig själv. Eller nej, jag litar på mig
själv, hundratusen procent, men när jag ser mina föräldrar
tänker jag att man automatiskt förtränger alla sina ideal när
man blir äldre och växer upp till något som inte längre riktigt
är ens riktiga jag.
Alltså.
Hata Åbo (fortfarande). Rädda världen. Hata den manliga
blicken. Hata stora svarta bilar. Tro på mig själv. Träna min
kropp. Ring mormor! Sjung, glöm aldrig att sjunga. Håll en
krukväxt vid liv ett helt år. Klättra upp på något riktigt högt tak
och luta mig mot vinden.Känn efter.Stanna upp och känn efter.
Är det faktiskt det bästa som jag kan komma på?
Hemma är allt som förr fast pappa hade lovat att allt skulle
förändras när vi flyttade till Åbo. I vårt egnahemshus i Ham-
marbacka sitter mamma inlåst i sitt arbetsrum och gör sina
översättningsarbeten från engelska och tyska, pappa rymmer
tillAkademin där han alltid hittar nya arkiv som han bara måste
gräva i, och jag blir så arg när jag förstår att jag gav upp allt
jag hade i Helsingfors helt i onödan.
Det som är annorlunda är mormor som jag kan hälsa på när
jag blir trött på mammas och pappas helkonstiga tysta gräl. Hos
mormor är det i alla fall lugnt, så jag flyr till henne oftare och