oftare. Hennes trähuslägenhet med utsikt mot Konstmuseet
är tillräckligt stor, hon erbjuder mig att sova över så ofta jag
bara vill, inreder ett avskilt rum med kakelugn åt mig och är
noga med att inte störa, fast hon på alla sätt försöker berätta
att hon är glad att jag finns.
Jag kan inte fatta att mormor liknar pappa mera än mamma,
och hur arg jag än är så känns det bra hos henne, så bra att
jag vill att hon ska veta det fast jag inte hittar något annat sätt
att berätta det på än att krama henne varje gång jag lämnar
lägenheten. Men hon ler alltid så varmt efter varje kram att
jag tänker att det kanske räcker.
När jag är hemma håller jag mig mest på egnahemshusets
övre våning eftersom bottenvåningen är fylld av en ingrodd
stickande tystnad som ger mig allergiska reaktioner. Mamma
undviker mig lika mycket som jag undviker henne. Det är som
om hon inte förstod vem jag är och vad jag gör i hennes hem,
och istället för att ta reda på det försökte hon slippa se mig.
Pappa är annorlunda.Vi har alltid kommit överens. Redan
då jag som spädbarn skrek som en vansinnig var det han som
körde runt mig i barnvagnen påTölös trottoarer, och då jag
som lågstadiebarn tjatade efter sällskap tog han med mig då han
skulle hålla föredrag eller leda seminarier runtom i södra Fin-
land.Snart åkte vi iväg också utan mål. Östnyländsk landsbygd,
sandvägar och bortglömda byar och ödsliga bensinstationer där
vi småningom blev stamgäster och bjöds på kaffe och syltmunk.
Vi gör det fortfarande, försvinner tillsammans då han ordlöst
frågar om vi ska köra lite.
I pappas bil är det som om tiden hade stått stilla. Jag sätter
mig i framsätet, lutar stolen bakåt på samma sätt som när jag
var åtta och vet att jag förr eller senare kommer att bli sömnig
och be pappa berätta en saga,innan jag kryper till baksätet där