jag försöker lägga mig raklång och somnar till det monotona
motorljudet.
Nu kan vi inte köra längs Lahtisleden mot Borgå, istället
blir det något som heter Nylandsgatan ochAningaisgatan och
en bro över järnvägen och vidare ut förbi Nådendal. Men på
samma sätt som när jag var liten flicka frågar jag ”varför grälar
ni sådär”, och pappa svarar som så många gånger tidigare.
”Det är inte så lätt att svara på. Ibland vet jag det inte själv.”
”Men man måste väl veta varför man gör som man gör.”
”Ja, din mamma, hon är världens finaste, men du vet hur
hon kan försvinna in i sin egen värld och inte ser det som är
utanför hennes bubbla.”
”Bubbla? Så har du aldrig kallat det förr.”
”Jamen det känns så ibland.Det låter kanske konstigt, men ...”
”Säg inte att jag nog förstår då jag blir äldre.”
”Jag ska inte säga så.”
”Tack.”
”Vad tycker du omÅbo då?”
”Du byter samtalsämne.”
”Jag vet.”
”Du sku så gärna se att jag sku trivas här.”
”Lite så nog ja.”
”Det är väl okej.”
”Okej?”
”Ja okej. Och du då?”
”Jag?”
”Ja du.”
”Det är väl okej.”
Det låter inte som pappa. Om vi sitter i bilen ska han bli
filosofisk eller förklara allting med sociologiska modeller,
citera Bourdieu eller någon annan av sina guruer.