”Du är så tyst pappa.”
”Är jag?”
”Ja det är du. Du måste berätta varför du är så tyst.”
”Och om jag inte vet hur jag ska göra det?”
”Nu blir jag orolig.”
”Det var inte meningen.”
”Har nån dött?”
”Du har inte hört?”
”Så nån har faktiskt dött?”
”Ja det är … nån som har skjutit Olof Palme.”
”Va? I Sverige?”
”Ja precis. Och då fundera jag på vad som kommer efter
det här. Ska nån galning skjuta en politiker i Finland också?”
”Menar du det på riktigt?”
”Jamen om det kan hända i Sverige så varför inte här också?
Eller vad tror du?”
”Jag vill inte tro nånting alls. Det där är ju bara hemskt.”
Det är som om pappa först då skulle inse att han inte pratar
med en kollega, utan med sin dotter.
”Förlåt. Det är min forskarhjärna som jagar iväg med mej.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det kommer att se ut
om glorifieringen av rikedom sprider sej och ... Men nu gör
jag dej orolig igen. Du behöver inte tänka på det. Sådana för-
ändringar behöver decennier, här händer nog inget liknande.”
Pappa skrattar till.
”Jag minns när du var liten och jag höll mina monologer för
dej i bilen. Efter tio minuter sov du alltid.”
”Det gjorde jag inte alls. Och dessutom somnar jag alltid
när jag reser, det har ingenting med dina monologer att göra.”
”Det säger du bara.”
”Kan du inte berätta sagan istället?”