”Men är du inte för gammal för sagor?”
”Det hör till att du berättar sagan när vi sitter i bilen såhär.”
Och så gör han det. Medan jag försöker hitta en bekväm
ställning i framsätet berättar han ännu en gång om Lajka, och
fortsätter med att hon får syn på hotellet där en flicka och en
pojke träffas, det där sidospåret som han kom in på när jag var
elva eller någonting, om kärleken som övervinner allt.
Nu är han där igen, hos flickan och pojken som Lajka får syn
på när de möts på ett hotell där flickan skulle träffa en vän som
aldrig kom och pojken ville bestämma vad han skulle göra med
sitt liv. För varje gång som pappa hinner lite längre i historien,
innan han alltid lika plötsligt rundar av med ett lyckligt slut,
börjar jag mer och mer misstänka att han berättar sin egen
historia.Det är konstigt.Samtidigt som jag vill höra allt, vet jag
inte om jag egentligen vill höra någonting alls om hur flickan
frågar om kärleken kan vara starkare än dödlig sorg,om kärlek
kan rädda liv. Men jag är glad att pappa är tillräckligt klok för
att hitta på ett vackert slut. Pojken svarar ja, klart att kärlek
kan rädda liv, och så promenerar de tillsammans ut ur hotellet
till havsstranden, ser ut över nattens stjärnhimmel, och lever
lyckliga hela sina liv.
Då vi kör förbi president Koivistos sommarresidens har jag
redan ålat mig till baksätet, lagt mig så raklång jag kan, och
lyssnar avlägset på kassetten som pappa har grävt fram ur
handskfacket, samma Joni Mitchell som han spelade redan när
jag gick i lågstadiet. ”I wish I had a river I could skate away on”.
Det tar inte många minuter för mig att somna. Det är först
på natten som jag börjar grubbla på Palmemordet.