långa tidsperspektivet gör att jag ser somliga saker ännu tydliga-
re nu än jag såg dem .
Jag ser till exempel hur helsingforsisk min tidiga novellistik är.
Jag vet att jag har läsare som inte vet att Lintsi är nöjesfältet Borg-
backen, att rotsi betyder överrock, att staga står för hockeyklubba
och att se on ihan sumee äijä betyder ”gubben är helt insnöad”.
Helsingforsslangen är kantig och oren, och visst har det hänt att
jag funderat på att bifoga en ordlista till mina böcker. Men Hel-
singforsslangen är ett idiom bland andra, och liksom många dia-
lekter så är den mustig och full av liv när den är som bäst. Jag
upprepar vad jag skrev i förordet till utgåvan : det är i den
språkliga särarten och också i avarterna rikedomen bor.
Trettioårsperspektivet får mig också att se hur staden Helsing-
fors (och Finland, och världen!) förändrats. Den stad jag skildrar
i en tidig novell som ”Kabana” finns inte längre. Och jag ser hur
jag själv förändrats, hur jag skriver ur ett annat perspektiv och
med en annan blick nu. Men samtidigt tycker jag mig se hur de
viktiga motiven, den inre brottningen, besattheten, finns där från
början. Det är kanske en annan energi som driver mig nu, men
frågorna jag ställer är de samma. Jag ser också att de tidiga novel-
lerna präglas av samma vilja som präglar mig än i dag: lusten att
berätta en historia, och göra det så intensivt jag kan.
De fem första berättelserna i urvalet är från min debutsamling
Utslag och andra noveller, de två följande är från den andra sam-
lingen Fallet Bruus.
”Ackermans berättelse” skrev jag för den finskspråkiga upp-
lagan av Fallet Bruus, som utkom .
”Domaren” skrev jag till en början på finska, för en antologi med
fotbollsberättelser, och flera år senare bearbetade jag den kraftigt
för originalutgåvan av Lugna favoriter.