Moster Elsie
.
Stadens larm och skolans hårda träpulpeter hade redan letat
sig djupt in i mina tankar. Solen sjönk allt snabbare ner bakom
de stora tallarnas land på andra sidan vattnet. Jag var säker på
att om jag skulle få ta motorbåten och runda Mörka Klippan med
den tomma gröna stugan, skulle jag få höra fräsandet och se när
solen föll ner i någon av fjärdarna bakom tallskogen; men pappa
sa att båten var alltför rank.
Några år gick, vår boxer Bruno vann en tredjeprisrosett på en
stor utställning och rymde alltmer sällan, min bror Kenneth flyt-
tade hemifrån, vinterlördagarna blev skollediga, men på samma
gång snöptes sommaren; det var inte längre september som var
gränsen, utan sextonde eller adertonde augusti. Vi åt kräftor,
morbror Walle hämtade dem i Tammerfors, blågrå och grym-
ma kravlade de omkring i sina papplådor, slängdes i grytan och
blev döda och röda. Rovfiskarna kvicknade till efter julilojheten,
gösen gick igen i nätet. Mitt i den tunga, mörka grönskan fanns
en avgrund, det kände jag fast jag först långt senare lärt mig
hittaorden.
I augusti väntade jag på moster Elsie.
Hon kom med en doft av tobak och mysk, storstad och skratt.
Moster Elsie satte punkt, hennes röst var hög och glupsk, slog hål
i den förnöjsamhet och dästa sans som vilade över Lönnbacka i
augusti. Hennes hår ringlade sig ner till midjan, lika svart som