kolhögarna bredvid kraftverken som gav staden värme. Staden!
Kanske var det hemligheten med moster Elsie; att hon påminde
om Helsingfors. Hon var snabb och hektisk, sina Kent rökte hon
med energiska bloss som drog ihop hennes kinder till två stora
gropar, och stegen hon gick med var så korta att det såg ut som
om hon sprang. På hennes nattduksbord i bastukammaren låg
alltid fyra böcker, alla med ett hundöra någonstans i mitten.
Moster Elsie liknade inte oss andra; hon var måttlös, spela-
de fotboll med mig och min tjocka kusin Robin, vandrade rast-
löst omkring på Lönnbacka, kedjerökte, sträckläste och njöt så
glupskt och talade om så många saker på en gång att mormor,
som bodde där ute i lugnet halva året och dessutom var gammal
och ville tänka över saker i lugn och ro, ofta såg ut som om hon
inte förstod.
”Elsie vännen”, sa hon, ”du borde inte proppa in så många saker
i ditt huvud. Det du inte hinner smälta kan göra dig illa.”
Moster Elsie skrattade, och skakade energiskt på huvudet så att
det svarta svallet lade sig som ett draperi över hennes ögon.
”Jag är ännu ung, jag orkar nog.”
Jag tyckte inte att moster Elsie var ung. För mig var de alla
gamla och nära död och försvinnande på ett sätt som ibland fick
mig att känna en vitblek rädsla för att bli kvar ensam: Pappa och
mamma, mormor, morbror Walle och Satu, som var morbror
Walles fru och Robins mamma och talade finska, och moster
Elsie; alla hade de levt så ofattbart länge.
Men om moster Elsie inte var ung så var hon ändå vacker, vack-
er på samma sätt som Helsingfors var vackert när man återvände
dagen före skolstarten och staden låg där i slutet av motorvägen,
med alla sina människor och all sin glupskhet.
Om morgnarna står moster Elsie utanför bastun. Framför henne
står ett sprucket emaljfat. Moster Elsie böjer sig fram över fatet.
Det är alltid tidigt, alla andra sover. Moster Elsie tvättar sig under